Bilan Osmans sista krönika i ETC - som aldrig publicerades
Många har frågat mig varför jag bröt kontakten med den islamistkopplade vänsterextremisten Bilan Osman och hur det egentligen gick till när hon blev sparkad från vänsterblaskan ETC….
Tjafset som fick mig att lägga alla korten på bordet
Vänsterns största skvallertant?
Som de flesta redan vet så är den islamistkopplade vänsterextremisten Bilan Osmans karriär inom media över. Efter att jag under två års tid tömt vänsterns kanske största skvallertant på information var det nu hög tid att dela det med världen.
Första granskningen handlade om uthängningssajten EXPO:s bristande hantering av källskyddat material blev en succé med över 20 miljoner visningar och det dröjde inte länge innan hon blev sparkad från vänsterblaskan ETC. Drygt en månad senare kunde jag avslöja att den “rasistiska misshandeln” av Osman inte var mer än en sedvanlig hatbluff och alldeles nyligen avmaskerade jag hennes hemliga poliskälla.
Läs mer här:
Under tiden som jag spelade in Osman noterade jag hennes sjukliga besatthet av att sprida känslig information om sina kollegor och anhöriga. Exempelvis namngav Osman sin källa inom polisen och använde en vän som alibi när hon ljög om att hon hade blivit utsatt för hatbrott. Skvallerbyttans besatthet av att berätta allt om alla i sin närhet var fascinerande och det kommer definitivt fler reportage i höst, var så säkra.
Krävde “lojalitet”
Bilan Osmans ständiga nattliga samtal och konstanta babblande om sina, och andras, privata angelägenheter blev med tiden ett allt mer störande inslag i min vardag. Med tiden skulle Osman dessutom ställa allt mer krav där hon ville se min fullständiga lojalitet.
Detta kunde ta sig i uttryck i att hon bland annat krävde att jag inte skulle granska diverse vänsterextremister som hon var vän med, däribland Samuel Girma (Queers for Palestine) och Daniel Vergara (f d Expo-medarbetare som nu förpassats till bloggen Syre). Två fullständiga stollar som jag kommer att återkomma till inom kort.
Parallellt med den allt mer pikanta stämningen började jag förse min vän, journalisten
, med information om Bilan Osman som han kunde använda till sina granskningar. Alinia avslöjade dessutom Bilan Osmans skyhöga skulder till Kronofogden.
Hotar anhöriga
Under en utlandsresa fick jag plötsligt en rad hotfulla meddelanden från Osman till följd av Alinias publiceringar. En upprörd Bilan Osman hotade med konsekvenser om Alinia inte tog bort sina reportage och bad om ursäkt. Självklart klargjorde jag för henne att jag principiellt stod bakom granskningarna till 100%.
Nick Alinia är ursprungligen från Iran där hans båda föräldrar är födda. De flydde landet på 80-talet till följd av den islamistiska statskuppen och fått en fristad i Sverige. I samtalet hotar Osman med att hänga ut uppgifter om privata relationer för att på något sätt sätta press på Alinia. Ett minst sagt tvivelaktigt agerande för en så kallad “journalist”.
Det dröjde dock inte länge innan den pinsamma utskällningen nådde nya höjder: “Du kan inte sitta och fucka med mig. Alltså vem tror ni att jag är?”. Från att ha låtsats om att publiceringen om hennes skulder till Kronofogden inte hade spelat någon roll medgav hon slutligen: “Det är klart att jag påverkas av det. Jag tycker inte att det är najs. Framförallt inte TikTok-grejen”.
Lyssna på hela inspelningen nedan:
Krönikan som refuserades av ETC
Artikeln i sin helhet
Ett par dagar efter publiceringen av min granskning av Bilan Osman och Expos bristfälliga hantering av källskyddat material fick jag ett tips från en källa. Personen hade talat med Osman som i sin tur hade delat med sig av en krönika som hon hade skickat in för korrekturläsning och publicering till vänsterblaskan ETC. Artikeln var en slags tillbakakaka där Osman framställde det som om hon i själva verket hade wallraffat mig. Jag väntar fortfarande på att denna “granskning” ska släppas.
Tiden gick, och lustigt nog blev texten aldrig publicerad. Orsaken till detta var till en början inte helt klar, men tillslut kom det fram att Osman hade blivit sparkad från tidningen till följd av mitt första reportage. Så kan det gå!
Läs ETC-krönikan nedan där jag också bemöter Bilan Osmans utsvävningar och anklagelser i sak.
“Jag sitter i en mörk lokal i centrala Stockholm. Musiken dånar, jag hör knappt vad killen framför mig säger. ”Är det du som är-” - ”Va?” - ”Är det du som är Bilan Osman?”. Jag nickar och ler. Trots att jag vet att killen framför mig tillhör Aktiv klubb, en av Sveriges våldsammaste nazistorganisationer. ”Vad gö-” jag skakar på huvudet. Signalerar att jag inte hör vad han säger. Han lutar sig fram och talar högre. ”Vad gör du här!?”.
Jag tar ett djupt andetag. En av hans vänner, en annan högerextremist, har bjudit in mig dit. Men det är omöjligt att svara helt ärligt på hans fråga. Vad gör jag där? Tja, egentligen hade jag kunnat säga sanningen. Jag är där för att granska er, eftersom jag skriver en bok. För att en av mina karaktärer Liam är en ung högerextrem kille och jag omöjligen kan förstå honom utan att förstå er. Men jag fegar. Säger att jag bara blev inbjuden. ”Hur hamnade du på gästlistan” undrar han, med munnen bara några centimer från mitt öra.
Det hade varit omöjligt för mig att hamna på en sådan gästlista, eftersom det var Kent Ekeroth som bjöd in det här gänget. Personen som höll i eventet (och stod för notan) är en återkommande radikalnationalistisk festfixare. Ekeroth var dock den som bjudit in det här gänget. Därför satt vi i flottiga lokaler nära Kungsträdgården. Där befann sig hela spektrumet i miljön: från Rebecca Fallenqvist till flera ordförande för SD i olika kommuner, till aktivister i Nordiska Motståndsrörelsen. Här samlades de alla, bakom stängda dörrar. Minglade och pratade om livet. Jag har aldrig varit så malplace i hela mitt liv.”
Två år levde jag tätt inpå extremhögern. Går det ens att sammanfatta den här tiden?
Hösten 2022 påbörjades den resan. På Twitters (numer X) röstforum Spaces, på Discord, Telegram samt andra kanaler. Trots många år på Expo har jag aldrig varit så nära den här miljön. Samtalen pågick hela dagar och nätter. Det var inte enbart samtal om folkutbytet och de så kallade blattarna - men även om livet. Många i dessa (olika) forum upplevde att samhället var emot dem. Ibland hade de en poäng, men saknade politiska verktyg för att förklara det. Istället genom klass blev rasism en förklaringsmodell. Ibland handlade det om banala saker som att de saknade en tjej. I deras letande efter en - så blev samhället boven. Det är svårt att i min ålder, 31 år gammal och mamma, att inte inta en storasyster roll i de sammanhang.
Det rör sig om killar mellan 20 och 28 år. Följande stycke är ett meddelande till några av er som jag vet kommer att läsa detta: till H, M, R, K, N och E: ni må vara nazister men som personer är ni extremt charmiga. Jag vill att ni ska veta att ni är roliga, smarta och värdefulla. Tro inte mindre om er själva, ni förtjänar lycka i livet och jag kommer alltid att att vara er storasyster ni kan ringa närsomhelst - dygnet runt. Jag kommer också att fortsatt vara nageln i ögat för er. Hoppas ni vet att det ena inte utesluter det andra.
Att researcha är generellt komplicerat. Man måste vara bra psykopat om man i egen person deltar i forum, lär känna personer och sedermera skulle få för sig att bränna och hänga ut dem. Men - ibland har jag fått information som gjort det omöjligt att inte agera utanför sin roll.
Som den där kvällen jag pratade länge med en person som återigen berättade om planer kring en attack mot en lokal förening, då behövde jag höra av mig till polisen. Eller som den gången en annan person berättade om en uppgörelse mellan två olika nazistgrupperingar utanför en tunnelbanestation i Stockholm. ”Det kommer att bli blodigt” sa han. Kanske borde jag som antifascist skita i det, låta dem döda varandra. Men människan i mig vill inte se någon skadad. Nazist eller inte, om jag får information om att människor är påväg att bli skadade har jag en skyldighet att agera som samhällsmedborgare. Kanske är det på grund av att humanisten i mig trumfar allt annat - jag vill fortfarande tro på människan i allt. Jag vill det för oss alla.
Men som författare är inte ens roll att samla information per se, men samla berättelser och öden. Samla det som gör karaktären trovärdig.
På forumen pågick oftast samma typer av diskussioner. Jag satt med och lyssnade hälften av tiden, hälften av tiden kunde jag inte hålla mig. Klev in och tjafsade, sa emot och stannade kvar till de senare timmarna under natten. Folk i min närhet ifrågasatte vad jag höll på med. Varför jag slösar min energi på rasister. Jag önskar jag kunde då berätta för dem att det fanns en anledning.
Värst var det under sommaren 2023. Den så kallade Förtalsombudsmannen hade skrivit på sociala medier att han kommer att fira på Berns när frilansjournalisten blir fälld. När Mathias Wåg istället blev friad skrev jag en kryptisk tweet. Jag skrev: ”Så ska vi boka bord på Berns eller?”. Sagt och gjort, vi bokade ett bord och hade en trevlig kväll. Förutsättningen var att jag befunnit mig på högerextrema kanaler länge, de som deltog den kvällen tillhörde de högerextrema kanaler jag befunnit mig i. Den så kallade Förtalsombudsmannen hade jag pratat med mycket dessförinnan. En ung kille som är ovanligt smart för sin ålder. Ändå stämplar han alla som vänsterextremister: från liberaler på DN till AFA. Alla som han anser är liberaler/vänster har gjort sig förtjänta av förföljelse och hån. Jag pratade med honom ofta under dessa två år, men misslyckades med att nå fram till honom. Oavsett vad jag sa var han helt övertygad om att att jag skulle läcka information till AFA. Trots att alla som känner mig vet att jag aldrig uppskattat AFA:s metoder och anser att allt våld - även mot politiska motståndare - aldrig är rättfärdigt.
Han la ut en bild på oss två när vi umgicks på Berns och jag utsattes för ett drev utan dess like. Från vänstern. Jag blev anklagad för att vara fascist, nazistkollobratör etc. Två tidigare kollegor - från olika tidningar - hörde av sig och sa att jag inte längre kan frilansa för dem då jag har ”en privat relation” med extremhögern. Andra från vänster-ytterkanten skickade rena dödshot. Eftersom jag redan lever med skyddad identitet vågade jag inte chansa och tvingades flytta från min gamla lägenhet.
Det är det enda med dessa två år som är helt oförlåtligt. Och jag kan inte hjälpa att tänka hur det hade sett ut om jag vore en vit, antifascistisk man. Hade jag mötts med en annan typ av tillit? Som kvinna ses man med misstanke eftersom man aldrig kan vara en lika bra grävare som en man. Vi kvinno-researchers vet detta smärtsamt väl, hur vi aldrig kan fylla manliga grävares skor. Som svart muslimsk kvinna som är vänster och researcher är det omöjligt. Det är omöjligt att tänka sig att jag skulle kunna ha egen agens, eget intellekt - eget mål. Jag måste i själva verket vara en utnyttjad dum stackare, ointelligent och lämnad till mitt eget öde.
Jag har offrat mycket under dessa två år. Men jag har offrat än mer under hela mitt vuxna liv. Ett liv jag hade kunnat ägna åt det som får mig att må bra. Musik, vänner, familj och promenader. Istället har jag offrat detta för den antifascistiska och antirasistiska kampen. Eftersom jag är övertygad om att vårt samhälle kommer gå käpprätt åt helvete om vi inte stävjar den rasistiska utvecklingen.
Det är mycket fysisk och psykisk ohälsa som kommit i dess spår. Men nu när slutmanus är inskickad och jag i skrivande stund ser på mitt barn snarka bredvid, tänker jag att allt ändå är värt det. Allt jag gör är för honom, och för oss.
Någon dag kommer jag att skriva en bok om hur det var att skriva denna bok.
Den här texten är en början.
Peterson + Ekroth + Fallenqvist + NMR= klickbete?
Som jag tidigare har berättat brukade jag under förra året bjuda in Bilan Osman som ett slags partytrick för mina vänner. Det finns ett stort mått av underhållning i att ha med en galen somalisk kommunist när man tar några öl.
Att bli inbjuden som någon slags clown har Osman nu översatt till en journalistisk bedrift. Detta blandar hon med halvsanningar och rena lögner om en sommarkväll där jag drog med henne till en middag på Berns samt efterföljande häng på nattklubb.
Till att börjad med hade den aktuella festen ingen gästlista och varken Kent Ekeroth, Rebecka Fallenkvist eller någon NMR:are var på plats den kvällen. Huruvida någon kommunpolitiker från Sverigedemokraterna var med vet jag faktiskt inte. Det var överhuvudtaget ingen politisk sammankomst utan en nattklubb, utan inträde. Vem som helst hade kunnat vandra in, annars hade vilken erfaren vakt som helst portat Osman så fort som de hade fått syn på henne.
Artikeln kryddas ytterligare med uppgifter om att Osman skulle ha skrivit en bok till Nordstedt förlag där huvudkaraktären skulle vara inspirerad av mig. Tror ni att det blir någon bok om mig eller är hon sparkad även därifrån?
Journalistisk hämndporr?
Att en så kallad journalist dels använder sitt påstådda inflytande inom mediebranschen i utpressningssyfte är mycket allvarligt. Att hon dessutom skriver rena rövarhistorier i syfte att attackera sin politiska meningsmotståndare visar med all tydlighet att hon saknar den självbehärskning som krävs inom publicistiken.
Bilan Osmans golgatavandring de senaste månaderna har varit underbar att se. Efter avslöjandet om de läckta källuppgifterna har det blivit knäpptyst inom vänsterliberal media. Inte en enda betydande journalist eller tyckonom har gett sitt stöd, varken efter min publicering eller efter att hon sparkades från ETC. Internt har ilskan varit total samtidigt det har varit tysta leken i offentligheten. Små tjuvnyp, som till exempel aftongäddan Oisin Cantwells retweet, blir nog tyvärr det vi får nöja oss med i nuläget. Utöver autistiska skrik från vänsterpartister naturligtvis. PK-ligan har ju trots allt förmågan att hålla tyst - en egenskap som Osman saknar.
Christian Peterson
