AFA-grundarens inre kamp: ensamhet och utseendekomplex
Vänsterextremisten Mathias Wåg är modig som vågar tala ut om sina komplex – men också ett tragiskt offer för en ideologi som lärt honom att skylla allt på samhället...
Mathias Wåg, grundare av terrorgruppen AFA, har under flera decennier varit en nyckelfigur inom den vänsterextrema miljö. Men bakom fasaden av stridbarhet växer en annan bild fram – en man som tyngs av osäkerhet, ensamhet och ett djupt rotat utseendekomplex.
Wåg berättar om sin inre kamp
I ett inlägg från den 2 augusti 2024 beskriver Wåg en dröm där han överväger att återansluta sig till den vänsterextrema organisationen Allt åt Alla – en gruppering som Säkerhetspolisen klassat som ett hot mot demokratin. I drömmen krävs han på gruppsex som ett lojalitetsprov. Han kallar sig själv ”småborgare” och uttrycker ironisk tvekan inför scenariot – men att drömmen alls existerar, och att han själv tolkar den som möjlig, avslöjar något djupare.
Ur ett psykologiskt perspektiv kan drömmen ses som en manifestation av undermedvetna begär – en blandning av incel-frustration och tillhörighetslängtan. Att tvingas in i kollektiv sexuell underkastelse blir i detta ljus en tecken för både hans vilja att passa in och hans oförmåga att skapa autentiska relationer. Det liknar det mönster som ofta återfinns i incelmiljöer – där kvinnor förväntas kompromissa med sin egen vilja för att tillfredsställa marginaliserade mäns behov av närhet.
“Utseende är ett hinder i vägen”
Betydligt mer gripande är Wågs inlägg från den 13 april 2025, där han öppet beskriver hur hans utseende påverkar hans möjligheter att skapa relationer:
“Kanske för du inte behövt uppleva utseende som hinder i relationskapande. Känner d alltid är ett hinder ivägen för att etablera kontakt o få folk att lyssna på en.”
Han berättar vidare att han medvetet valt podd och skrivande framför visuella medier som YouTube – ett sätt att undvika att synas. I ett bittert konstaterande beskriver han utseendet som en “virtuos dimension” som påverkar publikens mottagande – följt av ett “tyvärr”. Hans formuleringar andas inte bara en känsla av fysisk otillräcklighet, utan också existentiell tomhet.
Kulturmarxismens flykt från ansvar
Detta är inte bara en individuell berättelse om ett skadat ego. Det är ett symptom på en ideologisk riktning som Mathias Wåg själv varit med och driva fram. Den vänsterextrema miljön han tillhör genomsyras av idéer hämtade ur kulturmarxismen – en idéströmning som systematiskt bryter ned traditionella värden såsom självförvaltning, personlig ansvarskänsla och normer kring disciplin och självrespekt.
I denna världsbild existerar inga personliga misslyckanden – bara strukturella hinder. Allt från misslyckade relationer till dålig hälsa skylls på samhället, patriarkatet, kapitalismen eller skönhetsnormer. Följden blir en ideologisk miljö där övervikt, ensamhet och sexuell frustration inte ses som problem att konfronteras, utan som något att rättfärdiga eller romantisera.
Att Wågs extrema övervikt nämns allt oftare är inte någon slump. Han representerar en rörelse där destruktiva livsstilar ofta inte bara tolereras, utan förklaras som en konsekvens av “strukturellt förtryck”. Därmed berövas individen sitt ansvar – och sin möjlighet att förändra sitt liv.
Vägen framåt – eller slutstation?
Mathias Wågs öppenhet om sina komplex och sociala svårigheter är modig – men också tragisk. Han är en produkt av en ideologi som säger sig vilja frigöra människan, men som i praktiken tar ifrån henne varje verktyg att förbättra sina livsvillkor.
Wågs fall är ett varnande exempel. Om han vill ta sig lämna denna självdestruktiva återvändsgränd måste han börja med att erkänna sitt eget ansvar. Först då kan verklig förändring ske – inte genom ytterligare ideologisk kamp, utan genom att vända blicken inåt. Det krävs mod för att möta sina egna demoner. Men det är kanske just det modet, snarare än ännu en politisk konflikt, som Mathias Wåg nu desperat är i behov av.
Christian Peterson
Tack för en bra text.
Snyggt och vältänkt Christian.