Frankfurtskolan: Den intellektuella rörelsen som underminerade Västerlandet
Ingen ideologi har skadat Västerlandet mer än kulturmarxismen. Från Frankfurtskolan till dagens wokeaktivism – en strategisk attack på vår kultur, nation och familj...
Kulturmarxism - Ett ideologiskt angrepp på europeisk identitet
Inga andra idéer har varit lika destruktiva för västerlandets kulturella och moraliska fundament som de som utvecklades av Frankfurtskolan. Denna intellektuella rörelse, född i Tyskland under mellankrigstiden, skapades inte för att förstå samhället, utan för att förändra det – i grunden och på ett oåterkalleligt sätt. Genom att förena marxistisk maktanalys med freudiansk psykoanalys och en total dekonstruktion av traditionella värderingar, formulerade dess företrädare en strategi för att bryta ned den europeiska civilisationen inifrån.
Frankfurtskolans idéer har varit avgörande för den kulturella och ideologiska upplösning som skett i Västeuropa och Nordamerika efter andra världskriget. Dess inflytande sträcker sig från universitetens föreläsningssalar till medielandskapets narrativ, från skolornas läroplaner till statliga myndigheters ideologiska riktlinjer. Resultatet? En långsam men systematisk erosion av den kristna moralen, familjen som samhällets grundsten och nationernas suveränitet.
Men detta var ingen slump. Frankfurtskolan var aldrig en neutral akademisk rörelse – den var från början ett ideologiskt projekt, en strategisk offensiv för att underminera den västerländska civilisationens bärande pelare. Genom att granska dess historia och långsiktiga konsekvenser kan vi förstå hur vi hamnade i dagens situation – och, ännu viktigare, vad som måste göras för att vända utvecklingen.
I dag ser vi resultatet överallt. Staten, medierna och utbildningsväsendet har kapitulerat inför kulturmarxismen. Offentliga institutioner – till och med militären – marscherar i takt med Prideparaderna, som blivit en ren maktdemonstration för etablissemanget. Språket omformas för att tysta motstånd och befästa agendan: illegala migranter blir ”papperslösa”, kritik av islam stämplas som ”islamofobi”, och biologiskt kön utraderas med begrepp som ”snoppbärare”. Samtidigt marknadsförs kirurgiska ingrepp på barn för att bekräfta vanföreställningar som ”könsbekräftande vård”.
Se till att bli betalande prenumerant (60 kronor/månad) för ta del av exklusivt material och för att stödja mitt arbete. Det går även bra att bli månadsgivare, skicka krypto eller swisha ett bidrag till 123-697 89 69.
Är du företagare eller en särskilt kapitalstark person? Överväg då att stödja min journalistik genom något av de strategiska upplägg som finns – ditt bidrag kan göra verklig skillnad i kampen mot socialismen.
Innehållsförteckning
1920-talet: En elitistisk revolution i arbetarklassens namn
1930-talet: Exilen i USA och Frankfurtskolans radikalisering
1940- och 1950-talen: Amerikansk expansion
The Authoritarian Personality – En psykologisk attack på traditionella värderingar
Frankfurtskolans återkomst till Europa – Omskolningen av tyskarna
1960-talet: Studentrevolter och normupplösning
Repressiv tolerans: Marcuses uppmaning till censur av högern
Marcuses idéer och studentrevolterna: När teorin blev praktik
1970-talet och framåt: Från revolution till institutionell makt
Kulturmarxismens språkliga kontroll
Vad kan göras?
1920-talet: En elitistisk revolution i arbetarklassens namn
Frankfurtskolan, officiellt Institut für Sozialforschung, grundades 1923 vid universitetet i Frankfurt. Men detta var aldrig ett folkligt projekt – det var från början en ideologisk skapelse finansierad av en ekonomisk elit med tydliga ambitioner att omstöpa samhället.
Bakom initiativet stod Felix Weil, vars familj hade byggt en betydande förmögenhet genom spannmålshandel i Argentina. Medan traditionell marxism förkastade kapitalismen, använde Weil sin familjs rikedom för att skapa en plattform där radikala intellektuella kunde utveckla strategier för att bryta ned den rådande samhällsordningen. Ironin var slående: en rörelse som påstod sig vara proletariatets röst finansierades av kapitalistiska medel och drevs av en intellektuell elit som föraktade arbetarklassens traditionella värderingar.
Den första direktören, Carl Grünberg, var en övertygad marxist med fokus på arbetarrörelsens historia och kapitalismens ekonomiska motsättningar. Under hans ledning förblev institutet relativt troget den ortodoxa marxismen, där klasskamp och ekonomisk teori stod i centrum. Men detta var bara den första fasen. Redan här började Frankfurtskolan avvika från klassisk marxism, och denna avvikelse skulle snart leda till en helt ny ideologisk riktning.
Från klasskamp till kulturkrig: De första stegen mot kulturmarxismen
Under 1920-talet började yngre forskare, särskilt Max Horkheimer och Theodor Adorno, ifrågasätta den traditionella marxistiska analysen av klasskampen. Arbetarklassen i Europa hade inte rest sig i revolution, trots ekonomiska kriser, kapitalistiskt förtryck och ett världskrig. Om detta inte räckte för att skapa revolution, måste något ligga bakom den folkliga lojaliteten till det borgerliga samhället.
Svaret? Freudiansk psykoanalys och kulturkritik.
Horkheimer och Adorno började förena Marx ekonomiska analys med Freuds teori om det undermedvetna. Förtrycket, menade de, var inte bara ekonomiskt – det var mentalt, kulturellt och psykologiskt. Familjen, kyrkan och nationen var inte bara sociala institutioner – de var mekanismer för att inpränta auktoritet och hindra individens "frigörelse".
Denna fusion av marxism och psykoanalys var det första steget mot vad som senare skulle kallas kulturmarxism – en strategi där revolutionen inte längre handlade om att ta över produktionsmedlen, utan om att förändra människors världsbild genom att angripa de traditioner och normer som höll samhället samman.
Med denna omorientering lade Frankfurtskolan grunden för en ny form av revolutionär kamp – en som inte längre utkämpades i fabrikerna, utan i kulturen, medierna och psykologin.
1930-talet: Exilen i USA och Frankfurtskolans radikalisering
När nazisterna tog makten i Tyskland 1933 stod Frankfurtskolan inför sitt första stora vägskäl. Som en rörelse bestående av marxistiska intellektuella, varav de flesta var judar, blev de snabbt en måltavla för den nya regimen. Skolans idéer ansågs subversiva, och dess inflytande på tysk akademi och kultur var oacceptabelt för det nationalsocialistiska projektet. Resultatet blev exil – först till Genève och sedan vidare till USA, där Columbia University i New York erbjöd en fristad och en ny plattform för dess verksamhet.
Men exilen innebar mer än bara en geografisk förflyttning. Frankfurtskolan gick från att vara en akademisk rörelse i Tyskland till att bli en transatlantisk kraft med ambitionen att omdana hela västvärlden. Med stöd från amerikanska akademiska institutioner, privata donationer och fortsatt finansiering från Felix Weils förmögenhet, fick skolan en unik position för att sprida sin ideologi långt bortom Europas gränser. Det som tidigare varit ett tyskt akademiskt experiment blev nu ett globalt kulturprojekt – en strategisk omprogrammering av västerländskt tänkande.
Radikaliseringen av den kritiska teorin
Exilen gav Frankfurtskolan nya möjligheter att omformulera sin strategi. Med Max Horkheimer som ledare, och i samarbete med Theodor Adorno och Herbert Marcuse, radikaliserades teoribildningen ytterligare. Det räckte inte längre att kritisera kapitalismen och dess ekonomiska motsättningar – nu handlade det om att aktivt dekonstruera och destabilisera hela den västerländska kulturen.
Detta skedde genom den kritiska teorin, en intellektuell metod som inte bara analyserade samhället, utan också systematiskt underminerade dess grundvalar. Horkheimer beskrev detta tydligt:
"Kritisk teori är inte intresserad av att förstå världen – den är intresserad av att förändra den."
Denna förändring var inte avsedd att ske genom demokratisk debatt eller ekonomiska reformer – den skulle ske genom att bryta ned västerländska institutioner inifrån.
Genom att kombinera Marx teori om alienation med Freuds idéer om repression, utvecklade Frankfurtskolan en analys där familjen, religionen och nationen inte bara var sociala strukturer – de var förtrycksmekanismer som skapade "auktoritära personligheter" och hindrade mänsklig frigörelse. Med andra ord: traditionella normer och värderingar var i sig farliga och måste brytas ned.
Från fascism till "auktoritär personlighet" – demoniseringen av konservativa värderingar
Under exilen började Frankfurtskolan också förändra sin syn på fascismen. Istället för att enbart se fascismen som en politisk ideologi, omdefinierade de den som ett psykologiskt och kulturellt fenomen. Detta var en strategisk manöver: genom att flytta fokus från politisk makt till individuell psykologi, kunde man patologisera hela det traditionella samhället.
I denna anda utvecklades konceptet om "auktoritär personlighet", vilket senare skulle bli grunden för _The Authoritarian Personality_ (1950) av Adorno. Genom att koppla samman konservativa värderingar som familjekärlek, nationell stolthet och kristen moral med latenta fascistiska tendenser, skapade Frankfurtskolan en teoretisk ram där alla traditionella samhällen per definition blev potentiella grogrunder för fascism.
Detta var en extremt manipulativ strategi:
Om du tror på familjen som samhällets kärna – då är du en auktoritär personlighet.
Om du ser värde i nationell suveränitet – då är du latent fascist.
Om du menar att könsroller har biologisk grund – då är du en bakåtsträvande förtryckare.
Genom denna metod lyckades Frankfurtskolan associera traditionella västerländska värderingar med farliga, auktoritära tendenser, vilket lade grunden för den omfattande kulturrevolution vi ser än idag.
1940- och 1950-talen: Amerikansk expansion och demoniseringen av västerländska värderingar
Efter att ha etablerat sig i USA under 1930-talet, fann Frankfurtskolan en ny och långt mer inflytelserik plattform än den någonsin haft i Tyskland. Andra världskriget och dess efterspel gav skolans idéer en helt ny betydelse – nu kunde de paketeras som en del av den allierade kampen mot fascism och auktoritärt tänkande.
Men detta var ingen akademisk övning i objektivitet. Det var en ideologisk offensiv, där Frankfurtskolan i samarbete med andra globalistiska institutioner skapade en ny teoretisk ram för att misstänkliggöra och underminera västerländska normer.
The Authoritarian Personality – En psykologisk attack på traditionella värderingar
Ett av de mest inflytelserika verken från denna period var _The Authoritarian Personality_ (1950), skrivet av Theodor Adorno och en grupp forskare med stöd från American Jewish Committee (AJC). På ytan var boken en vetenskaplig studie av vad som skapar fördomar och auktoritära tendenser i samhället. I praktiken var den ett ideologiskt vapen konstruerat för att demonisera traditionella värderingar som nationalism, kristendom och familjelojalitet.
Bokens huvudsakliga tes var att människor som höll fast vid konservativa värderingar – de som respekterade auktoritet, värnade sin nation och prioriterade sin familj – bar på latenta fascistiska drag. Detta var en psykologisk omformulering av marxismen, där klasskampen ersattes med en kulturkamp:
Om du värdesätter tradition och hierarki – då är du en auktoritär personlighet.
Om du är patriot och värnar om din nation – då är du latent fascist.
Om du tror på könsroller eller familjens betydelse – då är du en produkt av ett repressivt samhällssystem.
Denna analys användes inte bara för att förstå det nazistiska Tyskland, utan applicerades snabbt på hela den västerländska civilisationen. Nu var det inte bara tyskarna som bar skuld för fascism – hela den europeiska och amerikanska kulturen sågs som en grogrund för auktoritärt tänkande.
Bokens underliggande budskap var tydligt: den traditionella västerländska människan var en potentiell fascist som behövde omprogrammeras.
Frankfurtskolans återkomst till Europa – Omskolningen av tyskarna
Medan _The Authoritarian Personality_ användes för att omforma den amerikanska opinionen, fick Frankfurtskolans idéer en ännu mer direkt roll i efterkrigstidens Europa.
Under 1950-talet skickades Adorno, Horkheimer och andra skolmedlemmar tillbaka till Västtyskland av det amerikanska utrikesdepartementet för att leda den kulturella och psykologiska omformningen av den tyska befolkningen. Detta skedde genom en serie utbildningsprogram och forskning där Frankfurtskolan drev idén att Tyskland måste genomgå en radikal självgranskning och kollektiv skuldbeläggning för att förhindra framtida nationalism.
Finansiering och strategiskt syfte
Den amerikanska ockupationsmakten finansierade projektet som en del av denazifieringen.
Den nya västtyska staten såg Frankfurtskolan som ett verktyg för att etablera en antifascistisk identitet, men resultatet blev en djupt rotad nationell självförnekelse.
Istället för att bygga upp en sund och stark tysk nationell identitet, planterade Frankfurtskolan frön till en permanent skuldkultur. Det som började som en analys av nazismens mekanismer utvidgades till att omfatta hela den västerländska traditionen.
Tyskland skulle aldrig mer få känna stolthet över sitt arv – och snart skulle denna strategi spridas till resten av Europa.
1960-talet: Studentrevolter och normupplösning
Under 1960-talet exploderade Frankfurtskolans inflytande, och ingen personifierade denna ideologiska expansion bättre än Herbert Marcuse. Medan Max Horkheimer och Theodor Adorno hade arbetat inom akademiska kretsar för att formulera kritisk teori och demonisera traditionella värderingar, var det Marcuse som förde dessa idéer från seminarierummen ut på gatorna. Han blev en guru för den radikala vänstern i både USA och Europa, en teoretiker vars verk skulle inspirera studentrevolter, upplösningen av normer och vänsterns marsch genom institutionerna.
Marcuse och den radikala vänsterns ideologiska motor
Marcuse var inte bara en akademiker – han var en strateg, en agitator och en ideologisk krigsherre. Hans mest inflytelserika verk, Eros and Civilization (1955) och One-Dimensional Man (1964), blev bibeltexter för 68-rörelsens studenter, aktivister och intellektuella.
Genom sin akademiska position vid University of California, och genom försäljningen av sina böcker, kunde han sprida Frankfurtskolans idéer till en generation unga revolutionärer. Hans budskap var enkelt: den västerländska civilisationen var repressiv och måste avskaffas genom en kulturell och sexuell revolution.
Marcuses syn på frihet gick långt bortom ekonomiska eller politiska reformer – hans mål var att upplösa hela den västerländska identiteten. Han argumenterade för att:
Sexuell frigörelse var nödvändig för att krossa kapitalistisk och borgerlig dominans.
Västerländsk rationalitet var ett verktyg för förtryck och måste ersättas med känslobaserade, revolutionära impulser.
Traditionella normer och hierarkier (familjen, religionen, nationalstaten) var fascistiska strukturer som måste upplösas.
Repressiv tolerans: Marcuses uppmaning till censur av högern
Ett av Marcuses mest manipulativa och farliga koncept var idén om "repressiv tolerans". I sin essä med samma namn (1965) slog han fast att samhället måste vara intolerant mot traditionella och konservativa värderingar, samtidigt som vänsteridéer måste skyddas och lyftas fram.
"Frihet kan inte existera i ett samhälle där reaktionära idéer får lika mycket utrymme som progressiva. Därför måste vi vara intoleranta mot de intoleranta." – Herbert Marcuse
Med andra ord: frihet innebar inte att alla röster skulle höras – det innebar att konservativa röster måste tystas.
Denna vändning av toleransbegreppet blev en nyckelprincip för vänsterns strategi i universitet, media och kulturinstitutioner:
Konservativa och nationalistiska röster skulle marginaliseras, tystas eller avfärdas som fascistiska.
Vänsterns idéer skulle betraktas som "vetenskapliga", medan högerns idéer skulle ses som irrationella och farliga.
Universiteten skulle användas som verktyg för att indoktrinera unga till att avvisa sina kulturella och nationella rötter.
Marcuses idéer och studentrevolterna: När teorin blev praktik
Marcuses teorier var inte bara akademiska övningar – de blev direkta strategier för social omvälvning. Hans inflytande märktes tydligt i 1968 års studentrevolter i Frankrike, Västtyskland och USA, där unga radikaler använde hans idéer som en ideologisk karta för att attackera staten, kapitalismen och samhällets grundstrukturer.
Studentrörelserna tog till sig:
Normkritik – allt från könsroller till familjestrukturer skulle ifrågasättas och demonteras.
Radikalfeminism – inspirerad av Marcuses idéer om sexuell frigörelse som revolutionärt vapen.
Antinationalism – all form av nationell stolthet sågs som en grogrund för fascism.
Sverige, liksom andra europeiska länder, tog emot dessa idéer med öppna armar. Universiteten blev laboratorier för vänsterliberala experiment, där traditionella normer inte bara skulle ifrågasättas, utan aktivt motarbetas.
Frankfurtskolan blir en självgående kraft
Om Frankfurtskolan tidigare varit beroende av finansiering från Felix Weil, Rockefeller Foundation och American Jewish Committee, var den nu en självgående ideologisk maskin. Genom:
Akademiska institutioner – där Marcuses och Adornos teorier blivit etablerade paradigm.
Kulturindustrin – där kritisk teori anammades av film, litteratur och media.
Politiken – där 68-generationen sedermera skulle ta makten och genomföra sina idéer på lagstiftningsnivå.
Med denna utveckling hade Frankfurtskolan vunnit sin största seger – den behövde inte längre "tvinga" samhället att anpassa sig till dess idéer, eftersom dessa idéer nu var en integrerad del av samhällets maktstrukturer.
1970-talet och framåt: Från revolution till institutionell makt
Efter att Marcuse avled 1979 och både Adorno och Horkheimer lämnat scenen, var Frankfurtskolan långt ifrån död. Tvärtom hade dess idéer rotat sig djupt i akademin, kulturen och politiken. Vad som tidigare varit en radikal intellektuell rörelse hade nu blivit en del av västerländska institutioners själva DNA.
Finansieringen kom nu inte längre från excentriska mecenater eller privata stiftelser – nu skedde den genom statliga universitet, offentliga forskningsbidrag och en ny klass av vänsterliberala kulturinstitutioner. Vänsterns marsch genom institutionerna hade nått sitt mål, och kritisk teori var nu den dominerande ideologiska matrisen inom akademin och offentlig debatt.
Jürgen Habermas och det "respektabla" övertagandet
Med första generationens tänkare borta blev Jürgen Habermas Frankfurtskolans nya ansikte utåt. Han mildrade det revolutionära språket, men fortsatte ändå med samma subversiva agenda. Hans teori om "kommunikativ rationalitet" verkade vid första anblick harmlös – han argumenterade för att demokratin borde bygga på en öppen dialog fri från auktoritärt inflytande.
Men i praktiken blev detta ännu ett verktyg för att undergräva traditionella institutioner och normer:
Nationell identitet? En produkt av en förlegad, auktoritär tid.
Religionens inflytande? En kvarleva av irrationell dogmatism.
Familjen? En hierarkisk struktur som måste "demokratiseras".
Habermas och hans efterföljare ersatte den tidiga Frankfurtskolans öppet revolutionära retorik med ett mer subtilt narrativ: att västerländska traditioner var odemokratiska och därför behövde "moderniseras" – vilket i praktiken innebar att de skulle avvecklas.
Frankfurtskolans smältning med postmodernismen
Under 1970- och 80-talet började Frankfurtskolans idéer flyta samman med den framväxande postmodernismen, särskilt i Frankrike genom tänkare som Michel Foucault, Gilles Deleuze och Jacques Derrida. Dessa intellektuella erkände Marcuses inflytande och tog den kritiska teorin till en ny extrem.
Postmodernisterna drev tesen att "sanning" bara var en social konstruktion skapad för att bevara maktstrukturer. Detta innebar:
Historia var inte objektiv – den var ett narrativ skapat av de mäktiga.
Biologi och kön var inte verkliga – de var socialt konstruerade roller.
Språket självt var ett verktyg för förtryck och måste "dekonstrueras".
Om Frankfurtskolan hade varit en kirurgisk attack mot den västerländska civilisationens kärnvärden, blev postmodernismen en total upplösning av sanningen som begrepp.
Idag, är Frankfurtskolans idéer inte längre akademiska teorier – de är själva grunden för det västerländska etablissemangets ideologi. Det som en gång var en marginell intellektuell rörelse har nu muterat till en totalitär kulturordning, där allt från skolväsendet till politik och media genomsyras av kulturmarxistiska doktriner.
Politisk korrekthet och identitetspolitik har blivit statsideologi, finansierad av regeringar, EU och globala NGO:er.
Massinvandring och mångkulturalism påtvingas Europas folk, medan varje ifrågasättande av denna utveckling demoniseras som "hat" eller "extremism".
Samhället attackeras inifrån: nationell stolthet förlöjligas, könsroller upplöses, och den traditionella familjen undermineras medan vuxna män i kvinnokläder får läsa sagor för småbarn – allt i "toleransens" namn.
Våldet eskalerar: svenskar och andra européer attackeras på öppen gata av invandrargäng, men stat och medier slätar över det. Samtidigt tillåts vänsterextremister härja fritt, skyddade av etablissemangets tysta samförstånd.
Detta är inte en olyckshändelse. Det är den logiska slutpunkten av en ideologi som i årtionden har arbetat för att bryta ned västvärldens identitet, trygghet och kulturella sammanhållning.
Kulturmarxismens språkliga kontroll
Språk är makt
Språket är en av de mäktigaste verktygen för att styra ett samhälle. Genom att förändra ords innebörd, introducera nya begrepp och förbjuda vissa uttryck, kan man tvinga fram en specifik världsbild. Kulturmarxisterna har förstått detta bättre än någon annan. Genom att infiltrera medier, akademin och offentliga institutioner har de skapat ett nyspråk där traditionella värden och nationell identitet bryts ned, och där ideologiska narrativ ersätter verkligheten.
Denna språkliga manipulation är allt annat än oskyldig. Den syftar till att forma samhällsdebatten och tvinga befolkningen att acceptera en vänsterliberal agenda utan att de ens reflekterar över det. Begrepp som “nysvenskar”, “papperslösa”och “allas lika värde” är exempel på hur vänstern använder språket för att dölja verkligheten och smyga in sin egna politiska agenda.
Social ingenjörskonst
Här är en lista över några av de mest framträdande kulturmarxistiska nyorden och deras verkliga innebörd:
Nysvensk → Icke-svensk
Papperslös → Illegal migrant
Könsbekräftande vård → Kirurgiska ingrepp för att bekräfta en vanföreställning
Kroppspositivism → Hyllandet av ohälsosamma livsstilar
Funktionsvarierad → Objektivt sett sämre fysisk eller kognitiv förmåga
Tolkningsföreträde → Idén om att endast särskilda gruppers åsikter och intressen spelar roll
Kulturell appropriering → Uppfattningen att icke-västerländska folkgrupper har patent på vissa kulturella attribut
Ensamkommande flyktingbarn → Fullvuxna migranter som låtsas vara barn för att få uppehållstillstånd
Instegsjobb → Skattefinansierade och olönsamma jobb för att dölja arbetslösheten bland migranter
Islamofob → Kritiker av islamisering, hederskultur och folkutbyte
Utsatt grupp / marginaliserad → Minoritet som framställs som särskilt skyddsvärd på bekostnad av majoritetsbefolkningen
Rasism → Används ofta för att misstänkliggöra alla som värnar om nationsgränser
Klimatförnekare → Person som ifrågasätter domedagsretoriken kring klimatet
Vitt privilegium → Antivit myt där vita påstås ha fördelar trots att minoriteter ges fler rättigheter genom lagar och kvotering
Sexuell frigörelse → Normalisering av lösaktiga förhållanden och dekadens
Snopp-/fittbärare → Ett sätt att reducera kön till enbart könsorgan
Allas lika värde → Strävan efter lika utfall oavsett prestation, används för att rättfärdiga särbehandling av vissa grupper
Denna språkliga manipulation är en form av social ingenjörskonst där de som kontrollerar orden också kontrollerar tankarna. Genom att införa dessa termer i offentliga institutioner, skolor och medier tvingas människor anpassa sig till en kulturmarxistisk verklighetsbeskrivning.
Institutionernas kapitulation
Detta språkbruk har inte bara påverkat den offentliga debatten, utan har även smugit sig in i våra myndigheter. I en sund demokrati ska polisen, militären och skolverket vara opolitiska. Men idag ser vi hur dessa institutioner deltar i de vulgära Prideparader – ett evenemang som i praktiken har blivit en maktmanifestation kulturmarxismen.
När en polis eller militär marscherar under en politisk rörelses flagga, signalerar det en lojalitet som inte längre är neutral. Det är en indikation på att statsmakten har tagits över av en ideologi som syftar till att upplösa den traditionella nationella gemenskapen och ersätta den med en globalistisk, identitetspolitisk agenda.
På samma sätt ser vi hur Skolverket och andra utbildningsinstitutioner indoktrinerar barn med postmoderna idéer om kön, vit skuld och strukturellt förtryck. Svenska skolor undervisar inte längre i fakta och objektiv kunskap, utan i ideologisk övertygelse, där elever förväntas internalisera kulturmarxistiska dogmer snarare än att utveckla självständigt kritiskt tänkande.
Vad kan göras?
Återta kontrollen över språket
Om vi ska kunna bryta denna negativa utveckling måste vi återta kontrollen över språket. Vi måste sluta acceptera vänsterns definitioner och istället kalla saker vid deras rätta namn. Vi måste också konfrontera och avslöja den kulturmarxistiska infiltrationen av våra myndigheter och institutioner.
Vi kan inte låta vänstern diktera spelreglerna. Det är dags att avvisa deras nyspråk och återinföra verkligheten i det offentliga samtalet.
Fördjupa din kunskap
I arbetet med denna genomgång har jag framförallt tagit del av följande experters arbete:
James Lindsay
John McWhorter
Daniel J. Mahoney
Christopher F. Rufo
Paul Gottfried
Det krävs mod och stridsvilja
Frankfurtskolans historia är en varning till alla som tror att idéer saknar konsekvenser. En liten grupp marxistiska intellektuella, med först privat och senare statlig finansiering, har lyckats underminera hela den västerländska civilisationen.
Men det finns en lärdom i detta: om de kunde förändra världen, kan vi ta den tillbaka.
Det krävs dock mod, organisering och framför allt en ovilja att spela efter vänsterns riggade regler. Vi måste återta institutionerna, kräva sanningen och bygga en framtid där Europa återigen är stolt, suveränt och starkt.
Frankfurtskolan visade vad en ideologisk minoritet kan åstadkomma. Frågan är: kommer vi låta dem segra – eller kommer vi slå tillbaka?
Christian Peterson
Trevlig läsning och jag lärde mig faktisk något nytt.Det blir en lång svår kamp med det känns som om det äntligen sker ett visst uppvaknande.
Marxism is Judaism ✡️ as they say.